bild

iStock

När jag hörde om Anita Tedaldi, som gav henne adoptivbarn tillbaka, för att hon enligt henne inte “binder”, blev jag förskräckt. Hon hade redan fem unga barn: Vad tänkte hon anta en sjätte och sedan ge den tillbaka efter bara 18 månader? Och hur fungerade byrån som hon arbetade med med att få det så långt? Anita hävdar att hon antog att hon skulle kunna förälska det adoptiva barnet precis som hon hade med sina fem biologiska döttrar. Men det var hennes nummer ett dödligt misstag. Hon säger också i sin uppsats att hon inte anslöt sig till D. på “visceral nivå” som hon hade “upplevt med sina biologiska döttrar”. Välkommen till verkligheten Anita! Antagande är inte något du gör bara för att du vill ha en stor familj eller skänka dina fantastiska föräldrakunskaper på ett behövande barn. Det är komplicerat emotionellt och logistiskt, och när du adopterar från ett främmande land kommer det säkert att vara problem från början.

Jag fortsatte läsa Anitas essä om att ge upp sonen D., och insåg hur komplicerat situationen var. Anita hade antagit D. från Sydamerika, där han var en förälder som hade hittats vid sidan av vägen. Omständigheterna var så dåliga att Anitas barnläkare bara kunde beräkna sin ålder – lite yngre än ett år gammal. D. hade utvecklingsförseningar och fysiska hälsofrågor.

När jag läser mer om Anitas anledningar att ge upp barn D. blev jag mer upprörd. Anita säger att hon hoppas att dela sin erfarenhet kommer att hjälpa andra föräldrar att känna sig “mindre ensamma i sina misslyckanden”. Hur kan hon jämföra vad hon gjorde med misstag som vi kan göra som föräldrar? Hur jag ser det, föräldraskap D. var inte vad Anita förväntade sig att vara, och så böjde hon sig. Men så mycket av föräldraskap är inte vad vi förväntar oss – det är det som gör det så svårt. Anitas essay uppmuntrar känslomässig ärlighet om de utmaningar vi står inför som föräldrar. Men det som verkligen hjälper föräldrar att känna sig mindre ensamma i sina strider är att se hur andra arbetar genom saker och komma ut på andra sidan, inte bara fly som Anita gjorde. Eftersom de flesta av oss inte har möjlighet – inte heller vill vi ha det – att ge tillbaka våra barn.